Olust

“Acnen i företagets panna”

Nu börjar de första bieffekterna av senast omorganisationen komma och parallellt med att jag ska ta reda på den röran går jag och väntar på besked om min uppsägning och ska samtidigt rationalisera bort mina egna arbetsupgifter, se till att vem som helst kan utföra mitt jobb. Det känns så förnedrande. Alla erfarenheter jag har ska ner på papper. Samtidigt vet jag att oavsett HUR mycket jag lägger ner mig kommer ingen vara glad för det utan skitsnacket och konstaterandena om hur värdelös insats jag gjort kommer att starta så fort näste man ska ta över. Min tjänst kommer att delas isär på 2 kollegor.

Jag är trött, jag är ledsen… -Undrar om någon bryr sig..? På vägen till jobbet måste jag ibland stanna på någon parkeringsficka för att jag har så ont i magen. Jag mår illa hela tiden. Har ont i huvudet varje kväll och ofta på dagen och mår så fruktansvärt dåligt inombords. Om jag försöker lyfta situationen kommer små käcka lösningar på småproblem men min arbetssituation är ändå jävligt jobbig. Det är mycket “men det är väl bara att du..?” Jag tror bara att det är min närmaste kollega som förstår hur jävla jobbigt det faktiskt är…

Stora delen av dagen sitter jag i telefon eller mailar med administratörer på skolan som är förbannade på mig för nått som jag inte har någon makt över. Studenterna är inte heller direkt glada. Hade NÅGON lyssnat på mig och kollegorna innan de senaste förändringarna gjordes hade jag sluppit men det är klart… -det är ju inga problem att fatta beslut när andra får ta skiten. Den som fattat de beslut jag får lida för nu är ju inte ens kvar i organisationen..

Skrevs:2006-10-31 07:35:35