Inget fel på Lillebror

Det händer då och då att vi stöter på människor som ställer sig frågande till hela grejjen med Lillebrors diagnos.

Det handlar om uttalanden som:

• ”Det är väl inget fel på pojken heller?”
• ”Kan han inte bara få vara den han är?”
• ”Varför måste han stämplas med en diagnos?”
• ”Jag tycker att varenda unge har någon bokstavsdiagnos nuförtiden.”

Det finns många saker att säga om de här uttalandena men en sak som jag tycker att de har gemensamt är någon slags rädsla för det icke-perfekta. Att det är fult/fel att ha behov av stöd.  Jag får en stark känsla av att om vi hade låtsats som ingenting så skulle allt ha varit bra.

När jag växte upp satte man de bråkiga barnen i ”Obs-klass”. Då var de ur vägen och allt var frid och fröjd. Det fanns fortfarande barn i de vanliga klasserna som hade behov men de syntes inte. Flickor och pojkar som gick omkring med en stark känsla av utanförskap och oro. Alla försökte vi passa in på olika sätt och några for riktigt illa. Många har fortfarande problem att passa in, kanske lider av depressioner, ångest, ätstörningar, beroenden TROTS att de var tysta och kunde gå i vanlig klass. men eftersom de inte störde, inte tvingade omgivningen att se, så var allt frid och fröjd.

Jag tror inte att det finns fler barn med problem idag.
Jag tror däremot att det finns fler barn vars behov ses idag.
kanske kommer vi att se färre unga vuxna med självskadebeteende, ätstörningar, beroenden, depressioner o.s.v just för att vi idag kan fånga upp dem redan tidigt och försöka hjälpa dem att förstå hur omvärlden fungerar och varför det blir fel ibland.

Vi lyfter inte upp Lillebrors problem för att peka ut fel på honom.
Vi lyfter fram hans problem för att kunna hitta de verktyg han behöver för att kunna leva ett bra liv.

Ett barn som ser dåligt får glasögon.
Ett barn som är dövt får lära teckenspråk.
Ett barn med astma får mediciner.

Jag hoppas att barn med NP-diagnoser en dag lika självklart och utan ifrågasättande ska kunna få hjälp som andra barn med funktionsnedsättningar.

Att blunda för, eller bagatellisera, problem hos barn hjälper dem inte på något annat sätt än att de vuxna runtomkring slipper fronta sin rädsla för det icke-perfekta.

Det är inget ”fel” på Lillebror.
Han har behov som kräver mer av mig och dig.
Lillebror, precis som Storebror, är en perfekt liten pojke som ger oss en möjlighet att växa som människor.