Färdigbrutet

Ibland kan ett hederligt gammalt bryt vara precis vad man behöver!

Igår grät jag och var helt handlingsförlamad, inatt har jag ”möblerat om i huvudet” (som de säger i reklamen) och idag har jag fått riktigt mycket gjort. Så snart tonåringen varit hos läkaren åkte vi och julhandlade. Det blir färdiglagat för hela slanten. Sen åkte vi hem och åt lunch. Efter det slogs alla paketen in. När en liten fika intagits kände jag att det var dags att påbörja den vanliga veckostädningen och där är jag nu, jag småstädar lite men inget häftigt.

På något vis var jag tvungen att nollställa mig för att hitta fokus.
Vad är viktigt för oss? Vad är helt likgiltigt?
Det är faktiskt ganska mycket vi gör som egentligen inte är VIKTIGT för oss. Vi gör det för att vi på olika plan föreställer oss att vi måste.

Nu tar vi det piano, lyssnar på fin julmusik, umgås och ser jättemycket fram mot att hinna träffa hemvändarvänner som vi så sällan träffar annars.

Levande ljus, glöggdoft och julmusik…
Funkar JÄTTEBRA trots byggmaterial och dammråttor högt och lågt.
-tänka sig! 🙂

 

Att backa i 120

Utan några längre utläggningar och med hopp om att ert minne sträcker sig ett par år bak i tiden så sammanfattar jag läget med att det nu är december och jag mår som sämst, har som minst energi. Det är bara så det är! Jag gör så mycket jag bara kan för att hålla läget under kontroll.

Så! Nu har jag påmint er om den lilla detaljen och bakgrunden till varför det nu kommer något som kan uppfattas som ett gnälligt inlägg…

Jag har lite otur gällande tidpunkten för mitt tillstånd.
När jag mår som sämst förväntas jag alltså fixa den här julegrejjen.

I teorin är ju det här JÄTTE-lätt fixat. Det är ju bara att vänligt men bestämt tacka nej och ta det lugnt men här kommer ett annat av mina problem in. Det där med att tacka nej är inte min grejj. Jag har nämligen lyckats mata min hjärna full med att det är mitt ansvar att alla andra har det bra och är lyckliga och om jag skulle tacka nej så skulle sannolikt något jättehemskt hända. Just i den frågan har jag heller ingen hjälp av älskade maken som osannolikt nog har ÄNNU svårare att tacka nej.

Jag går alltså runt och tackar ja när jag borde tacka nej och bär hela världens välmående på mina grymt klena axlar. Väl medveten om att vissa i min närhet förväxlar sjuka Anna med Grinchen. Vem farao vill vara en Grinch så jag fortsätter att säga ja till saker som jag vet kommer leda mig in i en flera månader lång gråtkantad dvala, mer känd som ”sjukskrivning pga depression”. Jag har ju ändå varit där under ett par år även om det var länge sen nu… Känner igen vägen men begriper liksom inte hur jag ska ta mig av den.

I år tog jag ledigt 2 dagar innan jul för att i lugn och ro hinna fixa inför jul men lik förbannat sitter jag plötsligt i trappen och grinar så det skvalar, med hjärtklappning och yrsel.

Bara tanken på det där julefrid-perfekt-lyckligt-goda som jag känner att jag borde fixa så att alla andra kan få en god jul räckte.

Så här kommer det!

Din julelycka hänger INTE på:

  • vår närvaro vid ditt julfirande (vi firar hemma)
  • statusen på vårt hem (stökigt men fyllt av kärlek)
  • jukortet från oss (kommer inte i år heller)
  • vår julmat (kommer att köpas färdiglagad)

 

Från och med NU kommer jag inte göra en enda grej som jag inte verkligen VILL.
Ungarna ska ha en glad mamma till jul.

Din goda jul = ditt ansvar!

Jag MÅSTE lära mig sätta gränser!

 

Julafton 2008

Vaknade och kände redan innan 10:e sekundens vakenhet en STOR tacksamhet för att jag avstyrt det stora julfirandet i år. Jag är JÄTTE-förkyld. Tät i näsan, ont i öronen och huvudet, hög feber och hostig som bara den. Bestämde mig omedelbart på att dagens fokus för bli så trevligt som möjligt med de medel jag orkar uppbringa.

Dagen har varit helt ok. Storebror är hos pappa men lillebror fick sin julklappsjakt och cirklade sen runt granen större delen av dagen..

Vi åt en soft sill-lunch innan vi gjorde oss i ordning lagom till Kalle på TV.

Efter Kalle delade lillebror ut paket. dvs gav mig mitt, pekade ut paketet till  pappa, sorterade ut sina paket och lämnade storebrors under granen 🙂

När lillebror öppnat alla sina tittade han på mig med en sån där ”lessen cockerspaniel-blick” och sa -”inte en enda leksak mamma?” Det var helt sant. Eftersom min uppmaning förra året hade falerat fullständigt och ungarna hade fått mestadels leksaker trots att jag tydligt sagt att de inte behövde det hade jag varit stenhård på den punkten i år.  Alltså fick han bara sånt han verkligen behövde i år och ett par filmer men inga leksaker… *stackarn*

Det verkar stört omöjligt att få en bra balans på julklapparna…

Jag insåg att vi ju inte ätit på ett tag och han inte ätit så värst mycket till lunch så jag värmde upp lite julmat och efter det var han lite gladare  men han, liksom jag, satte sitt hopp till sina farbröder. Och de levererade… -det BÄSTA! De hade köpt ett 2-pack StarWars-lasersvärd åt honom. *yey*

Senare kom farfar och stannade till långt efter nattedags…

Maken var jättenöjd med sin julklapp (hemmabio-system) och sitter nu och funderar på var man kan få tag på högtalarkabel på juldagen. 🙂

Jag är nöjd med att ha klarat av dagen såpass bra som jag har gjort och att vi trots att vi mest tagit det lugnt och softat  kunnat ge Tim en bra julafton.

Nu är det dags för mig att knyta mig så att jag kan försöka sova bort förkylningen.

Dan före dopparedan (don’t mess with Fey)

Insåg redan imorse att förkylningen var ett faktum så jag har sugit på såna där äckliga echineaguard-tabletter hela dagen. Nu sitter jag ändå här med hög feber och en hals som inte ens vill släppa ner lite saliv…

Om man gör en deal med mig av något slag gör man förresten bäst i att hålla den.

Maken och jag skulle inte köpa julklappar åt varandra.
Det kröp fram att han lik förbaskat köpt något.
Då kände jag att jag hade två alternativ…

  1. Inte göra någonting, vara tacksam och skämmas lite
  2. Agera och låta honom (som bröt dealen) skämmas lite

Jag valde självklart alt. 2 -tänker INTE skämmas!

Beställde således en hyfsat stor och dyr present *moahahah*