Ibland är det bara skit helt enkelt
Vackra höst! -jag förbannar dig!
Har tydligt ramlat in i deppen igen.
Minns inte att den gjort så fysiskt ont förut men det kanske är annat som behöver ut den här gången.
Jag trodde jag hade fått influensa faktiskt. Ont och stel i muskler och leder och sover mest hela tiden.
Ett samtal med min läkare fick mig att tänka om så idag ska jag tydligen försöka vara aktiv, göra saker, se solen. *stön*
Det blir bra att Dino flyttar hit.
-Mycket kärlek och promenader!
Personligt -om den sköra hälsan
Om du är en sådan där som ondgör dig över hur människor kan skriva personliga saker i sina bloggar bör du sluta läsa nu. -Det här är jättepersonligt!
Det är länge sedan jag skrev om det men jag har något som kallas årstidsbunden depression (SAD). Det gör att jag inte bara blir lite trött och smådeppig under hösten, jag blir jättesjuk.
De närmaste åren bakåt i tiden har jag kunnat hantera det hela jättebra själv med träning och kostomläggning. Förra året när jag både löptränade, styrketränade och körde strikt LCHF kände jag nästan ingenting alls, vara bar lite tröttare än vanligt. Normalt höstlåg alltså, iallafall till December då jag pressades in i en situation där jag inte mådde bra.
I år har det inte blivit mycket träning efter fallet i våras och huvudvärken under hösten. Minsta lilla ansträngning har fått mig att kräkas av smärta så det har liksom inte varit ett alternativ. Kosten har bara funkat delvis tyvärr. Jag har inte orkat hantera kostbiten värst bra och det var också den första riktigt rejäla varningsklockan härom veckan när jag gick till kiosken efter lunchen och köpte choklad, lakrits och popcorn som jag sedan raskt satte i mig.
Nästa stora varningsklocka var att jag somnade så fort jag kom hem. En dag tog jag inte ens av mig halsduk och vantar utan vaknade sent på kvällen, i soffan, med dessa på. Sömnbehovet var liksom oändligt men jag känner mig aldrig utvilad.
Och sen har vi det här med humöret. Det är inte friskt att gå runt och vara arg/ledsen HELA tiden. Inget tålamod har jag heller vilket både barnen och maken drabbas hårt av.
När jag hade exploderat på äldste sonen och sedan gråtit hela natten i måndags bestämde jag mig för att det fick räcka och fattade ett svårt beslut, -att börja medicinera igen. Det är ett svårt beslut eftersom jag vet att när jag börjar ta dem tvingas jag genomgå en veckas helvete i form av blixthuvudvärk, illamående och förlamande trötthet. Det är som att frivilligt ta sig ett migränanfall som man VET varar runt en vecka. -där är jag nu!
Igår var första dagen som jag ens tog mig ur sängen. Igår kväll bestämde jag mig för att jag skulle gå till jobbet idag men efter att genomlidit en hel natt med ny blixthuvudvärk och illamående gav jag upp den tanken och stannade hemma.
Trots att jag vet att jag faktiskt inte har något val i det här läget känner jag mig så misslyckad som hamnat här igen. Jag VET rationellt att jag inte KUNNAT träna med den smärta jag haft sen i somras. Jag VET men kan ändå inte sluta älta alla ”tänk om”.
Någonting säger mig att nästan 3 månader med huvudvärk kanske inte förbättrade mitt utgångsläge heller. Om man har riktigt ont tillräckligt länge blir man liksom urtvättad mentalt. En sommar utan sol var nog inte heller någon höjdare.
Jag kanske bara ska försöka gilla läget.
Ps. Om du behöver veta varför jag skriver om något så privat så är svaret att jag tycker att det är så väldigt väldigt fel att vissa sjukdomar ska tystas ned och gömmas. Jag hade inte skämts för om min kropp inte producerade tillräckligt med insulin så varför ska jag skämmas för att produktionen av serotonin och melatonin inte funkar som den ska?
Att backa i 120
Utan några längre utläggningar och med hopp om att ert minne sträcker sig ett par år bak i tiden så sammanfattar jag läget med att det nu är december och jag mår som sämst, har som minst energi. Det är bara så det är! Jag gör så mycket jag bara kan för att hålla läget under kontroll.
Så! Nu har jag påmint er om den lilla detaljen och bakgrunden till varför det nu kommer något som kan uppfattas som ett gnälligt inlägg…
Jag har lite otur gällande tidpunkten för mitt tillstånd.
När jag mår som sämst förväntas jag alltså fixa den här julegrejjen.
I teorin är ju det här JÄTTE-lätt fixat. Det är ju bara att vänligt men bestämt tacka nej och ta det lugnt men här kommer ett annat av mina problem in. Det där med att tacka nej är inte min grejj. Jag har nämligen lyckats mata min hjärna full med att det är mitt ansvar att alla andra har det bra och är lyckliga och om jag skulle tacka nej så skulle sannolikt något jättehemskt hända. Just i den frågan har jag heller ingen hjälp av älskade maken som osannolikt nog har ÄNNU svårare att tacka nej.
Jag går alltså runt och tackar ja när jag borde tacka nej och bär hela världens välmående på mina grymt klena axlar. Väl medveten om att vissa i min närhet förväxlar sjuka Anna med Grinchen. Vem farao vill vara en Grinch så jag fortsätter att säga ja till saker som jag vet kommer leda mig in i en flera månader lång gråtkantad dvala, mer känd som ”sjukskrivning pga depression”. Jag har ju ändå varit där under ett par år även om det var länge sen nu… Känner igen vägen men begriper liksom inte hur jag ska ta mig av den.
I år tog jag ledigt 2 dagar innan jul för att i lugn och ro hinna fixa inför jul men lik förbannat sitter jag plötsligt i trappen och grinar så det skvalar, med hjärtklappning och yrsel.
Bara tanken på det där julefrid-perfekt-lyckligt-goda som jag känner att jag borde fixa så att alla andra kan få en god jul räckte.
Så här kommer det!
Din julelycka hänger INTE på:
- vår närvaro vid ditt julfirande (vi firar hemma)
- statusen på vårt hem (stökigt men fyllt av kärlek)
- jukortet från oss (kommer inte i år heller)
- vår julmat (kommer att köpas färdiglagad)
Från och med NU kommer jag inte göra en enda grej som jag inte verkligen VILL.
Ungarna ska ha en glad mamma till jul.
Din goda jul = ditt ansvar!
Jag MÅSTE lära mig sätta gränser!
SAD
Seasonal Affective Disorder alltsså, eller årstidsbunden depression som det väl kallas mest. För min del dyker den upp runt älgjakten och försvinner någon gång runt det att vitsipporna kommer.
Ljuset styr produktionen av sömnhormonet melatonin och stresshormonet kortisol och vid SAD är man extra känslig för obalans mellan dem. den biologiska klockan får spunk…
Min kropp tror att det är nattadags hela dagen den.
Du vet nog själv hur du börjar känna dig slö, okoncentrerad och trögtänkt sent på kvällen..? Så känner jag mig hela dagen. Jag somnar överallt och hela tiden. Så fort det inte är någorlunda högt tempo så är det tack och gonatt.
En annan effekt som SAD har är kroppen försöker hämta energi från andra ställen än ljuset, vilket leder till ett kolhydratsug modell grande.
Kort sagt är jag trött, godissugen, okoncentrerad och en del annat bös.
Det är skitjobbigt i sig men det blir inte lättare av att många inte tar det på allvar, inte förstår vidden a problemen. Många tycker att det “bara är att rycka upp sig” eller liknande.
Min kontakt på vårdcentralen och min läkare fattar inte över huvudtaget att jag kan jobba alls, ändå väljer jag att fortsätta gå heltid. Om jag inte känner någon slags tempo, -puls, skulle jag sova dygnet runt.
Förra vintern medicinerade jag. Det funkade jättebra men jag fick lite biverkningar som gjorde att jag i år tänkte testa lite andra lösningar.
Jag försöker vara ute så mycket jag kan för att fånga allt solljus jag bara kan. Jag använder gryningssimulator för att ställa rätt den biologiska klockan varje dag. Jag har lagt om min kost för att få en bättre energikälla. Jag har försöker att motionera dagligen. När föröker få min arbetsgivare att köpa in en lampa åt mig (skulle vara en ren vinst för dem efterom jag inte jobbar särsklit bra i perioder…)
Jag är fortfarande trött men inte riktigt lika förlamande trött som de tidigare 15 vintrarna och definitivt inte lika deprimerad.
Mer info om SAD
* Netdoktor
* BioBrite
Skrevs:2006-02-22 08:42:32