Seriöst?!

Jag är så otroligt trött på ett fenomen som jag sett ganska mycket av sista året.
Det är männsiskor som vill HA men som inte vill GE, eller jobba, för det de vill ha.

Uttalanden av den här typen får jag höra istort sett varje dag:
”TÄNK om jag också hade sån karaktär”
”TÄNK om jag tyckte att det var roligt att träna som du”
”Det är väl ingen konst när man är sådär hurtig”
”TÄNK om jag också hade tid…”
”Men JAG kan inte träna XX, jag tycker att det är SÅ tråkigt”

Ovanstående kan varieras i all oändlighet…

Allvarligt talat!
Det är lika förbannat skitjobbigt/töligt för mig att komma igång med träningen som för någon annan.
Jag HAR inte mer tid på mitt dygn än vad du har.
(däremot så är vi faktiskt 2 vuxna i familjen och kan planera vår tid)
Det är AP-trist att jobba upp konditionen, -även för mig.
Jag har social fobi, det är FAN ingen lek för mig att gå till gymmet eller elljusspåret!
Jag använder mat som tröst, det ÄR inte enklare för mig än för dig att ”äta rätt”.

MEN!
Det ENDA sättet att når ett mål är att kämpa för att nå det.
Det FINNS inga genvägar! (ge upp tankar om piller, snabbdieter, träningsvarienter som tar 0 min per dag men ger dig supermodellkropp på en vecka)
INGEN annan än du kommer att få dig till målet.

Jag är så trött på att höra alla dessa ursäkter!
Jag är så trött på att ni förminskar min insats med antydningar om att jag skulle ha det enklare än er!
-SLUTA GNÄLL!!!

Vill du ha en förändring?
-JOBBA för den!

Bridge 2 10k

Jag VET att det blir mycket tjat om träning här men det är så stort för mig att jag gör det och att det går så bra så ni får ha tålamod med mig.

För ett litet tag sedan slutförde jag träningsprogrammet C25K (Couch to 5K) som vägledde mig från soffpotatis till att orka springa 5km. Sedan dess har jag sprungit 3-5km ett par ggr i veckan men sedan dess har jag också börjat styrketräna och det har liksom varit i fokus och löpningen har varit lite planlös sådär då och då.

Idag pratade jag med en bekant som blev lite inspirerad av mig och började med C25K i somras och slutförde nyligen men han har fokuserat framåt och fortsatt med programmet B210K (Bridge 2 10K) och springer nu milen. Det fick mig att känna mig lite inspirerad och har nu bestämt mig för att köra jag också.

Visst är det en utmaning men det vore faktiskt himla coolt att orka milen!

Målgång

Målgång

Idag var en stor dag!
Jag har passerat mitt viktmål. *yeyy*

Sista veckan har vikten försvunnit snabbt eftersom jag kört strikt LCHF men som synes har jag jobbat på bra hela året.

10kg sen januari, 19kg från min toppnotering.

Fan vad jag är bra!

För motivationen

Jag har samlat på mig många saker som ökar motivationen för mig. Bra träningskläder, lite skojig utrustning tex men alla mina motivatorer kostar inte en massa pengar.

En motivator som är helt gratis är att registrera min träning på en träningssite.

Jag gillar verkligen Funbeat.
Där kan man registrera alla möjliga typer av träning.

Man kan se sin träning på många olika sätt i efterhand och på så sätt se hur mycket man tränat och hur man förbättrat sin träning över tiden. Man kan också få ut diagram  av olika slag.

För mig ger det jättemycket att se hur min träning faktiskt påverkar vikten och hur mina tider förbättras osv.

Dessutom kan man få lite pepp och peppa andra, be om råd när man behöver sådana eller dela med sig av de erfarenheter man har.

Vill man inte interagera utan bara registrera träning är det ok det med. Man väljer själv.

Just det ja… Om man har en iPhone eller Android-telefon kan man registrera sin träning automatiskt om man är ute och rör på sig via deras app.

Min profil på Funbeat.

Fey på gym

Jag erkänner gärna att jag har några saker som försvårar lite för mig ibland.

En sån sak är att jag har dåligt självförtroende. En annan att jag lätt blir överväldigad i folkmassor och situationer som är nya för mig. Tillsammans har dessa saker gjort att jag undviker vissa situationer och platser. En sådan plats/situation som jag skytt som pesten och inte ens kunnat tänka mig att besöka som gäst eller barnvakt är gym.

Jag vet att jag skulle följa med älskade PtTess till gymmet och då hjälpa hennes väninna med barnpassning men jag klarade det inte, hade sån ångest på natten att jag knappt kunde sova av blotta tanken på att följa med till ett gym.

Jag HAR vid ett par tillfällen då jag känt mig stabil försökt men det har haft lika dåligt resultat varje gång trots introduktioner och genomgångar av olika slag. Jag får dåligt självförtoende vilket förstärks av att det på alla ställen finns självutnämnda vetabästare som lägger sig i och påpekar fel man gör. Dessa vetabästare saknar nästan alltid självinsikt och ”people skills” (jag tror att det finns en vettig anledning att det finns utbildningar för att jobba på gym) och det har alltid slutat med att jag inte klarat av att gå in på anläggningen efter bara ett par försök. Jag har helt enkelt inte trivts och känt mig utsatt och otrygg.

Den här gången valde jag en stor anläggning med utbildad personal och där jag känner flera personer bland såväl personal som gäster.

Först fick jag träffa en medlemsrådgivare som stämde av lite vem jag är och vad jag har för behov och önskemål.
Sen gick det en vecka innan jag fick träffa en träningsvägledare. Under den veckan har jag haft fokus på att ”bo in mig”. Jag har gått dit, kört cykel och crosstrainer, duschat, tagit en kopp kaffe. Pratat med personal när jag kommit och gått och medvetet fokuserat på att gilla stället. Låter kanske fånigt men om man som jag kan få panikångest bara av att komma in i en ny lokal kan det vara klokt att ta det jättelugnt och ägna tid åt andra saker än själva träningsmomentet.

Igår kväll fick jag träffa en träningsvägledare. En sympatisk sak som själv jobbar med viktreducering (sin egen alltså). Han satte ihop ett ganska enkelt träningsprogram åt mig och gick igenom alla maskiner med mig och verkade inte tycka att mina frågor var dumma. Han berömde mig lite också så jag var jättelättad och glad när jag gick därifrån, kände verkligen att det HÄR kan jag klara.

Idag åkte jag dit igen direkt efter jobbet och körde igenom hela programmet när jag fortfarande hade hans instruktioner färskt i minnet och det kändes JÄTTEbra. Vägledaren jag träffade igår var där och tränade själv idag och han stannade till och berömde mig lite och stämde av så att det kändes bra och det GJORDE det verkligen.

Jag är så GLAD och riktigt riktigt stolt över mig själv så här långt.
Mitt fokus ligger fortfarande på att känna mig bekväm i situationen och tycka att det är roligt att åka dit.

Här kan ni se hur det ser ut på ”mitt” gym ”SATS i Karlstad – Färjestad
Så här långt har de skött sig 🙂