Kategori: Allmänt

Idag har jag varit på utbildning på BUP. Den riktade sig till föräldrar som väntar på utredning av något slag. Kön för utredning ligger för närvarande på ca 2 år så de utbildar så att man ska klara dagen typ.

Jag har redan gått en form av utbildning som kallas Startpaketet men det är några år sedan så jag tänkte att jag skulle gå iallafall. Man vet ju aldrig, det kan ha tillkommit något nytt eller så har jag behov av inf som jag lät susa förbi då.

Jag fick en del nya idéer men när jag satt där och återigen fick bekräftat att vi gör allt rätt drabbades jag av en enorm känsla av frustration och hopplöshet. Det spelar faktiskt ingen roll hur mycket jag utbildar mig när världen är full av trångsynta, dumma människor som inte ids ta till sig av informationen i nästa steg. Personal i skolan tex. Vi har stött på fantastiska lärare och helt hopplösa. De hopplösa kan verkligen förstöra ALLT man jobbat upp.

Ett exempel är hur jag kämpade med högstadielärarna för att få information för att hjälpa till att strukturera läxläsandet men hela tiden bemöttes med ”han måste ta mer ansvar” och ”det är dags att sluta curla”. De två psykologerna som utbildade oss idag berättade att 1/3 av pojkarna i högstadiet inte ens utvecklat den förmågan än och då pratar vi alla pojkar. Inte bara de med diagnos. De har alltså inte de fysiologiska förutsättningarna för det som de förväntas göra. Lärarna lägger alltså över det misslyckande som uppstår på elever som inte har en chans att påverka sin situation, de skuldbeläggs. Den förälder som försöker hjälpa eleven skuldbeläggs också, för att de bryr sig, genom att slå dem i huvudet med begrepp som ”curlingförälder”…

Alla tillfällen när barn med NPF-diagnoser avkrävs ögonkontakt, tvingas ta av sig mössan, smaka på all mat som serveras, sitta still på stolen, sluta med de där ljuden, skärpa sig, fatta det där som alla borde fatta, vara flexibla, skynda sig, lugna ner sig, tänka efter lite… Är det någon som tänker på att de där självklara grejjerna kan vara något som barnet inte KAN? Att de kanske inte har förmåga att göra, eller låta bli? Att mössan kanske är den lilla detaljen som gör otryggheten i skolan uthärdlig? Att barnet kanske inte KAN lyssna på vad du säger om det ska vara fokuserad på att se dig i ögonen? Att det kan kräva så mycket energi att sitta still på stolen att barnet inte hör ett ord som sägs i klassrummet? Att om inte ticsen får komma ut samlas de till en vulkan av jobbigt.

NP står för Neuro-Psykiatrisk. Det handlar alltså om hur hjärnan fungerar. Inte vilja, lathet, eller annat individen kan påverka. Det är inte sjukdomar. Individerna blir inte ”normala”. Det handlar om funktionsnedsättningar, handikapp. Med rätt förutsättningar och bemötande kan de däremot leva ”normala” liv. Vad som nu är normalt… -Jag har INGEN aning.

Möt dina medmänniskor med respekt!
Tro inte att allt som du tycker är självklart, sunt förnuft el.dyl är det för alla. -det är det inte!

Sist men inte minst. Det där braiga bemötandet de behöver…
De själva kan inte stå för det. Det ska vi göra. Du och jag.

Själv ska jag försöka jobba mer på låg-affektivt bemötande 🙂