Idag har M och jag varit tillsammans i tio år.
Det är helt otroligt vad tiden går fort.
Det känns som om vi just har träffats och samtidigt som om vi har känt varandra hela livet.
De här tio åren har varit otroligt bra. Inte enkla eller lyckliga varje ögonblick men just det, just de jobbiga stunderna har svetsat oss samman.
Livet, och kärleken, är som en berg-och-dal bana och då är det förbaskat tryggt att ha en medresenär som sitter stadigt i vagnen och inte bara kliver ur när uppförsbacken är brant och det går långsamt eller när det inte känns spännande längre.
Jag blir fortfarande glad när han ringer, saknar honom när han reser bort, får fjärilar i magen när han ser på mig och marken försvinner fortfarande under mina fötter när han kysser mig.
Livet är gott med dig älskling! -TACK!
…när man kommer hem efter att ha jobbat över ett par timmar och får maten serverad, ungarna är nattade och den läskiga trappavsatsen som man dragit sig för att ta tag i är målad.
Jag har pillrat i mig några skivor parmaskinka (av alla saker) men M tyckte nog att det där med ätandet gick för dåligt. 36 timmar utan mat är visst ingen höjdare enligt honom så han tog till något han vet fungerar sedan mardrömsgraviditeten med Lillebror då läkaren till slut ordinerade… -glass. Tiramisu-glassan fanns inte att få tag på längre så han köpte mig Carte d’Or Crema di Mascarpone och jag har nog fått i mig 4-5 skedar iallafall. Jag känner mig redan mycket piggare.