Idag har jag varit med om något stort och viktigt. En upplevele som lämnar efter sig ett känslomässigt kaos.
Jag känner mig stolt (över mina vänners vackra barn), glad (över att jag fått se honom och skicka med honom lite kärlek), sorgsen (över det uppenbara, -att han inte får växa upp), förtvivlad (över familjens lidande), priviligierad (som har såna öppna och varma vänner) och en massa massa annat. Jag har fått uppleva en sida av livet de flesta av oss slipper se. Jag är tacksam för att jag slipper slippa…
Jag är uppfylld av kärlek och ömhet för ett litet barn. Ett barn som lämnat oss men som fått med sig så otroligt mycket kärlek på sin resa.
De senaste veckorna har jag fått lära mig så mycket. Jag har fått se hur olika sorg kan se ut. Och hur olika man möter sorgen. Jag har fått klart för mig hur lite man egentligen vet. Hur lite JAG vet och hur lite andra vet. Vilka konstiga föreställningar det finns och hur svårt det är att tänka utanför ramarna. Jag har lärt mig att något inte är rätt bara för att majoriteten tycker det och att det inte finns regler för hur man ska förhålla sig till andra människors sorg. Vi är alla individer och har RÄTT att bemötas individuellt och inte utifrån en mall. Det som är otänkbart för en person kan vara nästa persons livlina. Det låter konstigt men så är det.
Jag söker mycket information om sorg, sorgearbete och om att bemöta sorg just nu. Det är bra för mig. Det borde egentligen vara gammal skåpmat. Det är sånt vi läste mycket om när jag ingick i POSOM-gruppen på en tidigare arbetsplats, ändå är det NU som jag förstår det och kan ta till mig det jag läst. Då var det bara teori, jag reflekterade inte alls över det på det sätt som jag gör nu. Jag har hittat många bra sidor på internet, en del skrivna av människor som genom gått en stor sorg, andra mer allmänt skrivna som tex Liv & Hälsa -Sorg Där man kan få en del grundläggande svar och jag tycker att den sidan är bra (missa inte att den består av flera sidor). Om man vill veta mer om hur man ska bemöta människor i en specifik situation vill jag rekomendera att man söker på tex “förlora barn” i en sökmotor. Så har jag funnit mycket stöd och jag tror att det har hälpt MIG som anhörig känna att jag kan finnas där för dem.
Nu blev jag sådär långrandig igen men vad jag egentligen vill skriva är att jag är mycket priviligierad och att sorgen har SÅ många ansikten varav inget är fel.
Tillägg 2006-09-22 18:38:14
Jag fick följa med och göra iordning Gabriel för begravningen. Han kläddes, bäddades ner och fick med sig några saker på sin färd.
Skrevs:2006-09-18 17:08:44