Idag har vi tagit farväl av lille Gabriel. Det har varit en omtumlande dag och nu känner jag mig trött och tom men samtidigt glad.
Morgonen var jobbig. Jag hade svårt att komma igång och hade ingen aptit alls, ville helst bara krypa tillbaks under täcket och bara deppa.
Till slut lyckades jag iallafall fixa iordning mig och komma iväg (men inte innan jag hade brännt en skiva till Gabriels resa). Första stoppet var blomsteraffären för att hämta ut handblommorna. Sen var jag tvungen att tanka, då insåg jag att jag aldrig skulle klara dagen på tom mage och försökte hitta något som iallafall inte var motbjudande att stoppa i munnen, efter mycket letande blev det en dajm-choklad (den är fortfarande bara halvslut…).
Sen hade jag fått den stora och ärofyllda uppgiften att hämta Gabriel. Mattias mötte upp vid bårhuset och vi lastade i den lilla kistan. Jag hade bäddat fint bak i bilen med lamullsfällar och spelade Carolas vaggvisor för honom under resan. Det kändes så stort och fint. Jag har vänner som aldrig skulle lämna sina barn i min vård men Lena och Håkan lät sin son åka med mig till sin sista vila.
Begravningen var OTROLIGT vacker. Prästen, som är vän med Gabriels morfar, gjorde vårt farväl till honom så personligt och varje ord träffade rakt i hjärtat. Jag bara grät och grät. När vi fick gå fram och ta farväl satte jag mig på huk vid has lilla kista och la ner min bukett bredvid honom. Jag höll en hand på hans kista och skickade med honom så mycket kärlek jag bara hann. Mattias fick hjälpa mig upp och iväg.
Efter begravningen åt vi en liten lunch i församlingshemmet. God mat och trevligt sällskap gjorde att hela begravningen verkligen fick en fin avslutning. Jag hade jättesvårt att slita mig från familjen bara, hade gärna varit kvar hos dem hela dagen.
Jag körde Gabriel en sista gång och den här gången hade jag jättesvårt att släppa taget. Jag satt i bilen en lång stund innan jag ringde vaktmästaren som skulle hämta honom. När han väl var hämtad satte jag mig i bilen igen och allt bara rann ur mig. Jag saknade uppgift, saknade mål. Ringde en gång till föräldrarna för att höra om jag kunde göra men det hade de inte… Plötsligt kände jag mig ensammast i världen. Tomheten var enorm…
Eftersom jag ändå gjort en del under dagen som jag aldrig trott att jag skulle klara bestämde jag mig för att åka in till city. Jag kör inte i city, tycker det är otäckt. Dessutom är det jobbigt att hitta parkering och jag har aldrig vågat parkera i parkeringshus. Nu tog jag sikte mot det stora parkeringshuset mitt i stan. Jag vet att det i sig inte är en tor grej men de som känner mig väl och vet vad jag känner inför nya upplevelser och folksamlingar förstår kanske att det var en bedrift…
Under kvällen bestämde jag mig för att försöka hitta på nått så jag fortsatte med “projekt vardagsrum”. 2 killar fick komma hem och hjälpa till att byta soffor och sen bytte jag gardiner. Nu gäller det att hitta en ny verkligeht i vardagen igen.
Gabriel kommer alltid att finnas i mitt hjärta och han har en särskild plats.
Skrevs:2006-09-21 21:23:57