Vi packade ryggan med pizzabullar och saft och knallade iväg till naturskydsområdet.
Det är ett område jag har tillbringat åtskilliga timmar i på gympan i högstadiet men aldrig som “turist”.
Det är en otrolig naturuppevelse. Bitvis får man en känsla av att inte längre vara i en svensk skog, eller att vara i en annan tid än vår egen. Vi gick ca 20 minuter innan spöregnet kom, sen satt vi under ett träd och fikade. Vi var alla genomvåta men ingen ville vända om.
När vi var på väg tillbaka kollade vi på informationstavlan hur lång sträcka vi gått och det visade sig vara dryga 1,2km och ungarna hade inte klagat ens lite…
Min kamera gick tyvärr sönder redan innan vi kom fram till skogen så jag kunde inte justera några inställningar eller så men några bilder blev det ju ändå…
-Jag tror jag är kär..!
Det här är en utflykt som jag definitivt kommer att göra om.
Fantastiska bilder, trots att kameran strejkade.
Låter som en superdag!
Kram!
Kamerabiten retar mig nått enormt. Jag hoppas på attt det går som garantiärende. Vad skulle jag ta mig till utan kamera..?