Ledsen och besviken

Imorgon kommer kommer mina vänner att få sitt andra gemensamma barn.
Äntligen ska de få en egen liten bebis men jag kommer att missa det.

“Bullen” kommer att förlösas med planerat snitt imorgon på förmiddagen så L hamnar på en vårdavdelning. En vårdavdelning med mycket kort besökstid och det är måååånga som vill komma dit.

Jag hade funderingar på att låta bli att åka dit eftersom jag är rädd att jag av hänsyn till alla andra ska stå i ett hörn och känna mig väldigt utanför. Nu skötte ödet och ett virus om det så att jag inte har något val. T har fått vattkoppor och jag känner mig SÅ snuvad på konfekten nu när valmöjligheten inte finns. På fredag åker jag till Stokholm så det kommer att dröja länge innan jag har ens gnuttan av en möjlighet att få träffa pojken.

Har varit jätteledsen hela dagen för jag känner mig verkligen utanför…

Förra höstens tragedi har bubblat upp till ytan titt som tätt de senaste månaderna och jag har varit jätteorolig för hur det ska gå den här gången. Jag försöker hålla mig på avstånd, inte lägga mig i, inte “ta över”, inte tycka, inte skapa onödig oro eller sorg, försöker minnas Gabriel och glädjas åt “Bullen” men vad jag känner just nu är just avstånd. Ett stort avstånd som jag inte kan överbrygga.

Jag står alltid långt bredvid och tittar på.
Jag finns i periferin…
Lagar, fixar och ordnar praktiskt när sånt behövs men står vid sidan av och tittar på, -deltar inte.

Avstånd.

F*N vad det suger!