Idag har det alltså varit FN-dagen.
T har lärt sig sjunga ”Våran jord är inte stor” och att man kan förlora allt om det blir krig.
T tänker inte i termer som ”det händer inte mig” för om någon han litar på säger något så är det så.
Jag har en liten son som med gråt i rösten behöver försäkras om och om igen att kriget inte kommer, att vi kan sova tryggt, att han inte behöver vara rädd. Men någon har planterat ett frö av skräck i hans lilla själ och eftersom han lätt låser sig i tankegångar är han verkligen rädd och otrygg nu.
Att plantera skräck är mycket lättare än att döva den…