Jag skulle kunna jämföra mig med andra och tycka att jag suger där jag släpar mig fram i snigelfart och litegrann kanske jag gör det.
Men mest är jag jäkligt nöjd med mig själv.
Nöjd för att jag orkar hålla någon slags joggingstil hela de perioder jag ska springa.
Till och med den period som ofelbart hamnar mitt i den stora uppförsbacken på slutet.
Jag ballar inte ur och går, jag lommar på i något som liknar jogging tills rösten på min podcast talar om att jag ska promenera raskt igen.
Även om det går väldigt långsamt och benen känns väldigt tunga än så känner jag redan stor skillnad de perioder jag joggar.
Projektet känns inte längre helt möjligt. Det känns fullt möjligt och faktiskt ganska angenämt.