Idag har M utlovat storverk…
Han skulle sätta ihop TV-bänken, hjälpa mig hänga upp takhyllan i pyssel-rummet och hjälpa mig bära ner arbetsbänken till detsamma. Det är hans egna ord, löften han hasplat ur sig HELT på egen hand när jag slitit som ett djur hela jäkla dagen igår.
M är inte den lättstressade eller forcerade typen så för sådär en timme sen öppnade han kartongen till TV-bänken. Sen satt han i 20 minuter med kaffekoppen i ena handen och anvisningen i den andra. Sen ropade han och meddelade att det fanns en skada på bänken. Nu har han åkt in till stan för att byta den och hämta sina arbetskläder. Jag räknar INTE med att se honom de närmaste 2 timmarna. Då kommer han att vilja börja fundera på mat, och ta en kopp kaffe medan han, återigen, läser anvisningarna.
Om jag känner honom rätt kommer det inte att hända nått i pyssel-rummet den här helgen heller…
Inte heller kommer vi att komma framåt i badrums-arbetet.
Jag läste någonstans att det är viktigt att man accepterar varandras olikheter och söka det positiva i den andres sämre egenskaper. Jag FÖRSÖKER verkligen, -det GÖR jag!
Jag får väl helt enkelt försöka älska att M iallafall inte kommer att stressa ihjäl sig 🙂
Nu ska jag försöka finna på en taktik som kan hjälpa mig få hjälp i pysselrummet trots allt idag.
jag hann städa köket under tiden han läste monteringsanvisningen så nu tar jag och fixar lunchen, tvätten och lite mer städning när han är borta så KANSKE det kan hända grejjer…
Jag älskar karln!
Önskar bara han hade ett fartreglage.
Hihihi! Känner igen det där :). Min sambo och jag har inte heller riktigt samma tempo i kroppen. Och det är såååå frustrerande men det är ju som du säger, man får försöka hitte det positiva i allt.
Och jag svär! -jag FÖRSÖKER!!
(med ytterst blandat resultat)
*skratt*