Känsloätare

Min vän Thérèse skrev ett inlägg om ”Emotionellt ätande” i våras.

Att jag ägnar mig åt det är väl ingen nyhet för någon men aldrig har det varit så tydligt som igår.

Redan när jag satt i telefonkö hos veterinären vandrade hjärnan iväg till tankar om tröstmat. Istället för att ha tankarna hos Dino ville min hjärna hela kvällen fundera ut vad jag skulle stoppa i mig för att döva oron. När jag lämnat honom för akutoperation och satte mig i bilen kom tårarna och med det genast tankarna på vad jag skulle köpa för gott. När vi sent på kvällen hämtat honom funderade jag på hur vi skulle fira -med snask såklart…

Jag tog mig igenom kvällen utan att äta vare sig kaffebröd, godis, glass eller popcorn. *spontanapplåd*

Lösningen för mig verkar vara att se till att ha något för händerna. Man kan säga att julklappsproduktionen har gått på högvarv.