En av mina bästa väninnor blev mamma för första gången i förrgår. Gabriel föddes 04.16 30/8. Lena och Håkan fick sitt första gemensamma barn. En sanslöst vacker liten ängel.
När jag vaknade den morgonen hade jag fått ett SMS från Håkan att de nu var på förlossningen, att Lena var öppen 4 cm och att allt var väl. Jag blev alldeles till mig. Satt en lång stund och funderade på hur jag skulle välkomna “Liten” till världen. Det har varit stort för mig att de väntar barn eftersom hon har funnits nära mig och mina barn, hela deras liv och speciellt för Oliver har hon varit en viktig vuxen. Nu skulle jag vara en lika viktig vuxen för deras barn.
När jag klär på barnen för att gå till dagis och fritids får jag ett SMS till “04.15 föddes Gabriel. Tio fingrar, tio tår men ett hjärta som inte ville slå. Han blev en ängel.”. Jag läste meddelandet men förstod inte. Ville få iväg barnen innan jag läste igen. När jag lämnat Tim satte jag mig i bilen och läste igen. -och igen och igen och igen… “skriver han om nått annat barn?” “har han formulert sig dumt?” Jag ringde Mattias för att få hjälp att förstå. Till slut sjönk det in.
Dagen passerade som en dimma. Eftersom de meddelat mig med SMS så skickade jag ett par tillbaka till dem under dagen för att visa att de fanns med mig, att jag tänkte på dem. Under tiden växte maktlösheten och sorgen. Jag grät massor, det gör jag fortfarande. Alla jag har pratat med har sagt att jag måste ge dem tid. Det var svårt att höra och omöjligt att följa. Min instinkt sa mig att jag borde finnas DÄR för dem. Jag ville ju krama om dem.
Efter att ha tagit till mig erfarenheter och önskmål från andra änglamammor fattade jag beslutet att följa min magkänsla. Jag åkte och köpte en Tigger. (När Oliver växte upp hade han en Tigger som var hans allt. Den var trygghet, kärlek, tröst, hans bästa vän. Vid ett tillfälle lånade han Lena sin Tigger när hon var ledsen för att han var säker på att den skulle trösta även henne) -jag kunde inte tänka mig något bättre att ge Gabriel än en Tigger. Jag köpte även blommor från vår familj och en familj till med ett kort där vi gratulerade till deras son och beklagade deras förlust. Det var viktigt för mig att gratulera dem. De ÄR föräldrar till Gabriel. -det kan inget ändra på. Sen knatade jag iväg till förlossningen.
Kände mig som ett vilset barn på helt fel plats. Jag var orolig att jag som vanligt skulle vara för impulsiv. Att min välvilja egentligen egentligen var något annat, kanske rentav ren skär egoism. Det var ju JAG som behövde få krama om dem, det var JAG som behövde få gratulera och dela deras sorg. Jag var inställd på att bara lämna blommor men hoppade långt inne att de skulle orka träffa mig.
De valde att släppa in mig och jag stannade hos dem en lång stund. Ville helst inte gå därifrån alls. Ville stanna hos dem och vakta dem mot… -jag vet inte vad egentligen…
Jag är SÅ tacksam för att jag fick träffa dem. Det känns skönt för mig att ha fått träffa dem, fått se korten och fått höra dem berätta om hur det gick till när deras son föddes och blev en ängel. Jag kan inte på något sätt ändra deras livsöde. Jag kan inte lindra deras sorg men jag kan vara deras vän.
TACK! för att ni släppte in mig!
