Idag fick vi en kallelse till NP-enheten på centralsjukhuset.
Lillebrors behov ska äntligen bli utredda ordentligt.
Vi har väl stått i kö i ganska exakt 2 år nu tror jag och vägen för att ens komma in i den kön var inte direkt enkel den heller.
Egentligen hade jag hoppats på att det skulle vara klart innan skolstart men är glad att vi äntligen är på G.
I går hade de en incident på skolan som tydliggjorde behovet iallafall lite för den, för Lillebror, nya personalen.
När sista lektionen var slut sa en av fröknarna att “Nu är dagen slut och ni får gå hem”. Lillebror fick ett spel. Han visste att han skulle till fritids, att ingen fanns hemma men fröken sa att han skulle hem och han vet att man ska göra som fröken säger så kortslutningen i hans hjärna var ett faktum. Den information han får måste vara ganska rak och tydlig om han ska kunna följa den. Att säga en sak och tro att han ska förstå att man ju menar något annat “går fetbort” som Storebror skulle säga.
En liten skitsak som gjorde hans eftermiddag jättejobbig.
Hans ärende har överlämnats noggrant vid en elevvårdskonferens, förskolepersonalen har understrukit hur han fungerar och vilka behov han har och specialpedagogen var inkopplad redan för ett år sedan för att hans behov skulle kartläggas så att han kan fungera i skolan. Ändå känns det lite som om vi måste uppfinna hjulet igen…
Som tur är verkar han trivas i klassen och med fröknarna. Han är glad när vi ska dit och han är glad när han kommer hem.