När jag helt plockar bort kolhydraterna ur min kost mår jag så otroligt mycket bättre, det är något som glädjer mig enormt mycket och som jag tjatar på om i tid och otid.
Jag mår inte bara bättre i kroppen (magkatarren och acnen försvinner, jag behöver inte sitta och sova, jag har migrän mycket glesare och ledvärken försvinner nästan helt) utan jag mår bättre mentalt. Jag har större tålamod, inte lika nära till gråten, livets uppförsbackar ramlar inte över mig som stora lass av ångest utan jag kan hantera dem och gå vidare. Jag orkar fokusera och prioritera och jag har orka att ta tag i saker.
Hur ser det då ut för mina barn?
Mina fina pojkar där den ena har uttalade särskilda behov och den andre verkligen inte mår bra (i dagarna påbörjas en utredning även kring hans problematik).
Det finns en tjej som heter Anna Hallén vars blogg jag följt under en längre period men först nu har jag skrivit nått där.
Jag har behövt tid att förhålla mig till det hon skriver.
Anna jobbar med barn med särsklida behov och hon jobbar med kostrådgivning och jag hittade hennes sida en gång när jag sökte info kring omega-3 tillskott till barn.
(Vi har gett dem omega-3 i nått år nu för att det sägs minska koncentrtrationssvårigheter)
Det hon skriver får mig att ifrågasätta om det räcker med att vi utesluter kolhydrater ur kosten här hemma och lär dem att välja den feta mjölken, bregott, osv.
För att få specialkost i skolan krävs läkarintyg. Vilken läkare skulle hjälpa oss med det?
Hur ska vi kunna ge dem bästa möjliga förutsättningar?
Det är tunga funderingar och det känns faktiskt smått hopplöst, dessutom känner jag mig misslyckad som inte vet hur jag ska arbeta vidare för deras bästa.
Är det gott nog att de får det som är bäst för dem här hemma och möjligheter att göra bra val när de är någon annan stans?
Hur som helst så är Annas blogg bra och finns i min RSS-feed tillsammans med en massa andra bra och inspirerande bloggar.
Internet är verkligen en guldgruva!
