C25K vecka 8

Idag utökades tiden jag skulle springa med 3 minuter till totalt 28 minuter.
3 minuter är inte mycket men jag är ändå så otroligt stolt över att jag klarade det.

Jag springer verkligen inte fort men det är heller meningen just nu. Meningen är att jag ska utöka tiden långsamt tills jag orkar springa 30 minuter sammanhängande. Därifrån ska jag sedan förbättra tempot.

Jag märker att jag har jobbigt på ungefär ställe varje pass.
Första kilometern är jättejobbig, sedan släpper det lite för att sedan bli jobbigt igen när jag har ungefär 8 minuter kvar.

Jag använder ipod och den ger mig feedback om jag önskar under passet och ger även tidsmarkörer (eller talar om hur långt jag sprungit om det är mitt fokus). För mig är det helt avgörande, det är nämligen sjukt svårt att bedöma tid när man springer. Är det segt i kroppen kan 5 minuter kännas som 20, det blir lätt att man springer och kollar på klockan i ett. När rösten talar om att jag har 10-4-3-2 minuter kvar så VET jag att jag klarar det. Jag behöver heller inte hålla koll på klockan, jag behöver bara kämpa på.

Varje träningspass när jag kommer till “3 minuter kvar” växer jag. Jag vet att jag har klarat dagens pass och har då även vunnit över mig själv. Jag är nämligen, precis som många andra, en ganska bekväm person. Att jag har kommit så här långt är en stor seger för mig.
-Min vilja är större än min latmask.