Hur man nu väljer att se på saken

Jag kämpar för att få upp min kondition.
Idag gjorde jag Coopertest vilket gav ett rätt nedslående resultat då jag hamnade på konditionsvärde 30 som är under medel.

Jag sliter som en hund för att orka springa 30 minuter sammanhängande. Kämpar, kämpar, KÄMPAR mig fram varje meter för kroppen är tung och jag får inte luft.

Jag är storkonsument av artiklar om konditionsträning.
Jag ser i allt det material jag kommer över att jag, min form, rent ut sagt SUGER!

Jag läser också på en massa ställen att jag borde träna MINST 45 minuter åt gången, att allt särunder är i princip värdelöst men här drar min hjärna i handbromsen.

Varför har så många förståsigpåare så svårt att se behovet av att utvecklas långsamt? Vi som dras med flera år av fysiskt förfall behöver tid att komma i form. Jag tar i så jag får blodsmak i munnen för att åstadkomma det jag gör nu, vilket är 28 minuter i pingvin-tempo. Om jag ska ta fasta på att ”allt under 45 minuter är bortkastat” eller ta till mig alla tabelldata som säger att mitt tempo är sämre än sämst så kan jag ju lika gärna ge upp och det är PRECIS vad jag tror att många människor gör.

Nu väljer jag att se på det hela LITE annorlunda.
Jag väljer att se mina framsteg. I våras var jag på väg att ge upp när jag insåg att 3 minuters sammanhängande löpning gav blodsmak och jag fick sådan träningsvärk att jag knappt kunde gå efter ett C25K-pass. Idag kan jag springa 28 minuter sammanhängande, 6 dagar i veckan. -Jag äger!

Dagens coopertest säger förvisso att jag har en kondition under medel för min åldersgrupp men den ger mig också en siffra att relatera till i framtiden när jag förbättrat min kondition ytterligare. För utvecklas ska jag!

Det där med att jag skulle vara tvungen att träna 45 minuter för att det skulle vara någon mening med det hela avfärdar jag som koketteri. SJÄLVKLART är det meningsfullt att börja från grunden och bygga upp sin fysik på ett långsamt men hållbart sätt. Jag vet nog INGEN som ger sig ut 45 minuter första löp-passet och sedan lyckas bibehålla det utan skador.

Min resa hittills har varit LÅNGT ifrån meningslös trots de korta passen. Jag har för helsike gått från 3-28 minuter sammanhängande löpning på mindre än 3 månader.

Låt oss vägkantspingviner utvecklas i vårt tempo.
Jag har kommit så långt!
Jag skäms inte över att vara vägkantspingvin, -jag är stolt!

3 svar på ”Hur man nu väljer att se på saken”

  1. Du har helt rätt i att man ska börja långsamt. Funderar själv på att börja med c25k, men jag har inte riktigt tagit mig i kragen än efter förlossningen 🙂
    Fortsätt med det du håller på med!

  2. Ofantligt bra jobbat, självklart ska du välja att se det som en oerhörd förbättring! Själv tillhör jag nog tre minuters kategorin och önskar att jag hade ditt driv!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *