Personligt -om den sköra hälsan

Om du är en sådan där som ondgör dig över hur människor kan skriva personliga saker i sina bloggar bör du sluta läsa nu. -Det här är jättepersonligt!

Det är länge sedan jag skrev om det men jag har något som kallas årstidsbunden depression (SAD). Det gör att jag inte bara blir lite trött och smådeppig under hösten, jag blir jättesjuk.

De närmaste åren bakåt i tiden har jag kunnat hantera det hela jättebra själv med träning och kostomläggning. Förra året när jag både löptränade, styrketränade och körde strikt LCHF kände jag nästan ingenting alls, vara bar lite tröttare än vanligt. Normalt höstlåg alltså, iallafall till December då jag pressades in i en situation där jag inte mådde bra.

I år har det inte blivit mycket träning efter fallet i våras och huvudvärken under hösten. Minsta lilla ansträngning har fått mig att kräkas av smärta så det har liksom inte varit ett alternativ. Kosten har bara funkat delvis tyvärr.  Jag har inte orkat hantera kostbiten värst bra och det var också den första riktigt rejäla varningsklockan härom veckan när jag gick till kiosken efter lunchen och köpte choklad, lakrits och popcorn som jag sedan raskt satte i mig.

Nästa stora varningsklocka var att jag somnade så fort jag kom hem. En dag tog jag inte ens av mig halsduk och vantar utan vaknade sent på kvällen, i soffan, med dessa på. Sömnbehovet var liksom oändligt men jag känner mig aldrig utvilad.

Och sen har vi det här med humöret. Det är inte friskt att gå runt och vara arg/ledsen HELA tiden. Inget tålamod har jag heller vilket både barnen och maken drabbas hårt av.

När jag hade exploderat på äldste sonen och sedan gråtit hela natten i måndags bestämde jag mig för att det fick räcka och fattade ett svårt beslut, -att börja medicinera igen. Det är ett svårt beslut eftersom jag vet att när jag börjar ta dem tvingas jag genomgå en veckas helvete i form av blixthuvudvärk, illamående och förlamande trötthet. Det är som att frivilligt ta sig ett migränanfall som man VET varar runt en vecka. -där är jag nu!

Igår var första dagen som jag ens tog mig ur sängen. Igår kväll bestämde jag mig för att jag skulle gå till jobbet idag men efter att genomlidit en hel natt med ny blixthuvudvärk och illamående gav jag upp den tanken och stannade hemma.

Trots att jag vet att jag faktiskt inte har något val i det här läget känner jag mig så misslyckad som hamnat här igen. Jag VET rationellt att jag inte KUNNAT träna med den smärta jag haft sen i somras. Jag VET men kan ändå inte sluta älta alla ”tänk om”.

Någonting säger mig att nästan 3 månader med huvudvärk kanske inte förbättrade mitt utgångsläge heller. Om man har riktigt ont tillräckligt länge blir man liksom urtvättad mentalt. En sommar utan sol var nog inte heller någon höjdare.

Jag kanske bara ska försöka gilla läget.

Ps. Om du behöver veta varför jag skriver om något så privat så är svaret att jag tycker att det är så väldigt väldigt fel att vissa sjukdomar ska tystas ned och gömmas. Jag hade inte skämts för om min kropp inte producerade tillräckligt med insulin så varför ska jag skämmas för att produktionen av serotonin och melatonin inte funkar som den ska?