Lokaltidingen har en artikelserie om psykisk ohälsa.
I fredags var det en intervju med min gamla samtalskontakt Eva-Lisa.
– I dag är min allra vanligaste patient en hårt arbetande kvinna i 30-40-årsåldern. Ofta jobbar hon inom offentlig sektor, har barn och en man som också jobbar mycket. Det är krav från alla håll, barn som ska skjutsas till fritidsaktiviteter, föräldrar som ska tas omhand, hushållsarbete som ligger efter och så vidare.
– Hon balanserar sig fram i en stressig vardag. Så blir det kanske problem med något av barnen och hon faller. Ibland ganska djupt, eftersom stressnivån varit för hög alldeles för länge, säger Eva-Lisa Mathiasson.
Min spontana tanke: -MEN! jag har ju inte varit där på flera år!
Sen kom jag på att ”allra vanligaste” kanske inte var det samma som ”mest frekventa” 🙂
Sötsnut
Hmm. Jag kan inte påstå att jag har haft en särskilt rolig vinter. Psykisk ohälsa låter inte särskilt trevligt. Men det är inte kul när man mår skit fast man borde vara lycklig.
Jag funderar mycket på det där med att man ”borde vara lycklig” faktiskt.
Vem bestämmer det? Vem bestämmer när man bör vara lycklig och inte.
Det faktum att man ”har allt” kan ju vara en stressfaktor i sig.
Många ev de pusselbitar som rent generellt sett ingår i att ”ha allt” kräver ju uppoffringar. Om man vill göra karriär så är det enormt svårt att få ihop men familjelivet. Alltså kan ske man HAR familj och jobb (och borde vara lycklig) men hamnar i en sits där man antingen inte hinner md sina barn på det sätt som man skulle vilja eller känner att man inte hinner med jobbet.
Min chef är underbar och tydlig med att barnen alltid måste gå först. Ms chef har samma inställning. -Familjen är viktigast. För oss gör det att oavsett hur uppöveröronenjobbigt det är på jobbet så är det inga problem att åka ifrån för att ta han om sånt som dyker upp i familjen.
Däremot så är både M och jag sjukt plikttrogna och lojala mot kollegorna så även om vi FÅR ta tid med familjen så prioriterar vi ändå jobbet och tyngs av skuld för barnens skull.
Sen spelar det i slutändan ingen roll hur mycket av allt jag har för det är mörkret som gör mig sjuk. Jag har ju SAD, (årstidsbunden depression) och såvitt jag vet så kan INGEN stoppa mörkret, eller snarare solbristen.
För mig är inte vägen till lycka att samla på lycko-artefakter utan att bygga en så bra verktygslåda jag bara kan så att jag kan hantera motgångarna och mörkret när de kommer, för det gör de ju 🙂