Bara vanlig vardag
Här skriver jag av mig lite kring min ständiga kamp mot kilona.
Nu har jag löst medlemskap på SATS.
Det är så stort att det nästan förtjänar en helt egen blogg 🙂
Tyvärr fanns ingen tid med instruktör förrän om en vecka så jag får köra kondition till dess. Först var jag lite besviken men sen kom jag på att det ju är HELT perfekt för då har jag en vecka på mig att lära känna lokalerna innan jag ska ta in ny information.
Jag behöver lite tid att vänja mig vid tanken men nu är jag tydligen medlem på ett gym 🙂
Jag missade min träning imorse.
Just då kändes valet rationellt, sängen var mjuk och mysig som ALDRIG förr och jag kände att EN missad träning är väl inte hela världen.
Allt sedan jag väl klev upp har jag ältat den missade träningen och det har varit för att ta igen den under dagen.
Nu har mina tankar på den missade träningen utvecklats till tankar på Schyfferts tjackpundare hela eftermiddagen.
Jag måste ut i spåret snart, -jag har uppenbarligen tappat förståndet!
Disciplin är lättare om man är en smula manisk *ler*
Även om jag rent rationellt förstår att jag har förbättrat min kondition även om Cooper-resultatet suger, att jag jobbar på BRA och är DUKTIG så blev jag faktiskt lite nedslagen och det sabbade min motivation en del.
Jag tror att finaste Petitess kunde läsa av det för under dagen fick jag ett meddelande på min telefon med länk till en artikel om HIIT. Jag läste, tyckte att det lät skitjobbigt och testade. Eftersom jag inte vill riskera att stuka mig eller nått annat dumt så testade jag på motionscykel. 5 min uppvärming, 20 min HIIT och sedan 5 min nedvarvning. Passet gick snabbt och kändes bra så nu lägger jag in det istället för 2 av veckans löp-pass.
Jag kämpar för att få upp min kondition.
Idag gjorde jag Coopertest vilket gav ett rätt nedslående resultat då jag hamnade på konditionsvärde 30 som är under medel.
Jag sliter som en hund för att orka springa 30 minuter sammanhängande. Kämpar, kämpar, KÄMPAR mig fram varje meter för kroppen är tung och jag får inte luft.
Jag är storkonsument av artiklar om konditionsträning.
Jag ser i allt det material jag kommer över att jag, min form, rent ut sagt SUGER!
Jag läser också på en massa ställen att jag borde träna MINST 45 minuter åt gången, att allt särunder är i princip värdelöst men här drar min hjärna i handbromsen.
Varför har så många förståsigpåare så svårt att se behovet av att utvecklas långsamt? Vi som dras med flera år av fysiskt förfall behöver tid att komma i form. Jag tar i så jag får blodsmak i munnen för att åstadkomma det jag gör nu, vilket är 28 minuter i pingvin-tempo. Om jag ska ta fasta på att ”allt under 45 minuter är bortkastat” eller ta till mig alla tabelldata som säger att mitt tempo är sämre än sämst så kan jag ju lika gärna ge upp och det är PRECIS vad jag tror att många människor gör.
Nu väljer jag att se på det hela LITE annorlunda.
Jag väljer att se mina framsteg. I våras var jag på väg att ge upp när jag insåg att 3 minuters sammanhängande löpning gav blodsmak och jag fick sådan träningsvärk att jag knappt kunde gå efter ett C25K-pass. Idag kan jag springa 28 minuter sammanhängande, 6 dagar i veckan. -Jag äger!
Dagens coopertest säger förvisso att jag har en kondition under medel för min åldersgrupp men den ger mig också en siffra att relatera till i framtiden när jag förbättrat min kondition ytterligare. För utvecklas ska jag!
Det där med att jag skulle vara tvungen att träna 45 minuter för att det skulle vara någon mening med det hela avfärdar jag som koketteri. SJÄLVKLART är det meningsfullt att börja från grunden och bygga upp sin fysik på ett långsamt men hållbart sätt. Jag vet nog INGEN som ger sig ut 45 minuter första löp-passet och sedan lyckas bibehålla det utan skador.
Min resa hittills har varit LÅNGT ifrån meningslös trots de korta passen. Jag har för helsike gått från 3-28 minuter sammanhängande löpning på mindre än 3 månader.
Låt oss vägkantspingviner utvecklas i vårt tempo.
Jag har kommit så långt!
Jag skäms inte över att vara vägkantspingvin, -jag är stolt!
Idag utökades tiden jag skulle springa med 3 minuter till totalt 28 minuter.
3 minuter är inte mycket men jag är ändå så otroligt stolt över att jag klarade det.
Jag springer verkligen inte fort men det är heller meningen just nu. Meningen är att jag ska utöka tiden långsamt tills jag orkar springa 30 minuter sammanhängande. Därifrån ska jag sedan förbättra tempot.
Jag märker att jag har jobbigt på ungefär ställe varje pass.
Första kilometern är jättejobbig, sedan släpper det lite för att sedan bli jobbigt igen när jag har ungefär 8 minuter kvar.
Jag använder ipod och den ger mig feedback om jag önskar under passet och ger även tidsmarkörer (eller talar om hur långt jag sprungit om det är mitt fokus). För mig är det helt avgörande, det är nämligen sjukt svårt att bedöma tid när man springer. Är det segt i kroppen kan 5 minuter kännas som 20, det blir lätt att man springer och kollar på klockan i ett. När rösten talar om att jag har 10-4-3-2 minuter kvar så VET jag att jag klarar det. Jag behöver heller inte hålla koll på klockan, jag behöver bara kämpa på.
Varje träningspass när jag kommer till “3 minuter kvar” växer jag. Jag vet att jag har klarat dagens pass och har då även vunnit över mig själv. Jag är nämligen, precis som många andra, en ganska bekväm person. Att jag har kommit så här långt är en stor seger för mig.
-Min vilja är större än min latmask. 