Etikett: asperger

Nu är utredningen kring lillebror klar.

Asperger och DCD (Developmental Coordination Disorder) lyder diagnosen.

Det är naturligtvis inte diagnosen vi är glada över utan det faktum att vi nu kan arbeta framåt på ett helt annat sätt och har andra möjligheter att förbättra lillebrors förutsättningar i skolan. Att han inte är helt som andra barn har ju stått klart för oss i flera år men det har inte gett oss någon möjlighet att påverka hans situation på det sätt han behöver. Vi sköt upp skolstarten ett år, vilket vi är enormt glada för men det är i princip det vi har åstadkommit hittills. På förskolan hade han ett jättebra stöd i personalen som inte brydde sig om att det saknades diagnos. De anpassade förutsättningarna utifrån hans behov iallafall och det gjorde MASSOR för honom. Nu i skolan är det lite annat…

Nästa steg nu är att berörd personal på skolan kommer att informeras av teamet på NP-enheten och få lite vägledning i hur de kan bidra till en bättre situation för honom och uppmuntra lärande istället för den situation vi har nu där han är frustrerad, ledsen och känner sig dum. Vi hoppas verkligen att de är öppna för det bara.

Vi kommer att få stöd av autism-teamet fortsättningsvis. Inte bara under en period utan när vi behöver det. Vi kommer också att få utbildning.

Resan dit vi är idag har varit en riktig pärs men äntligen rör vi oss framåt med rätt karta i handen…

P: Kan du säga vad som är motsatsen till ”rak”?
T: Rakapparat
P: Kan du säga något som är rakt?
T: Undersidan

P står för psykologen som efter ett par till såna här ordväxligngar tyckte att frågorna nog var rätt dumma och övergav formuläret men ändå tyckte att hon fått en rätt bra bild av hur Ts språkliga vrå av hjärnan fungerar och det var tydligen ett intressant ämne…

Efter nästan 3 års väntan är äntligen utredningen kring Ts behov i rullning.

Att sitta i 1,5 timme och prata med en sjukgymnast, en läkare och en psykolog om Ts små egenheter och problem är verkligen fullständigt utmattande.

Jag vet inte hur M upplevde det men jag kännde verkligen att de såg problemen. Den första bedömning som första psykologen gjorde för ett par år sedan då hon la fram det som att problemen ligger hos M och mig verkar vara historia. De tittade på mycket mycket fler saker och såg att det finns en hel del som han (och vi) verkligen behöver hjälp med. Behovet av utredning var solklart, hans problem uppenbara och behovet av hjälp och stöd lika så.

Det känns jobbigt men bra…

Idag fick vi en kallelse till NP-enheten på centralsjukhuset.

Lillebrors behov ska äntligen bli utredda ordentligt.
Vi har väl stått i kö i ganska exakt 2 år nu tror jag och vägen för att ens komma in i den kön var inte direkt enkel den heller.

Egentligen hade jag hoppats på att det skulle vara klart innan skolstart men är glad att vi äntligen är på G.

I går hade de en incident på skolan som tydliggjorde behovet iallafall lite för den, för Lillebror, nya personalen.

När sista lektionen var slut sa en av fröknarna att “Nu är dagen slut och ni får gå hem”. Lillebror fick ett spel. Han visste att han skulle till fritids, att ingen fanns hemma men fröken sa att han skulle hem och han vet att man ska göra som fröken säger så kortslutningen i hans hjärna var ett faktum. Den information han får måste vara ganska rak och tydlig om han ska kunna följa den. Att säga en sak och tro att han ska förstå att man ju menar något annat “går fetbort” som Storebror skulle säga.

En liten skitsak som gjorde hans eftermiddag jättejobbig.

Hans ärende har överlämnats noggrant vid en elevvårdskonferens, förskolepersonalen har understrukit hur han fungerar och vilka behov han har och specialpedagogen var inkopplad redan för ett år sedan för att hans behov skulle kartläggas så att han kan fungera i skolan. Ändå känns det lite som om vi måste uppfinna hjulet igen…

Som tur är verkar han trivas i klassen och med fröknarna. Han är glad när vi ska dit och han är glad när han kommer hem.